Välkommen till Institutet för Integral Psykoanalys

Mer om Norberto Keppes arbete

Det är väldigt svårt att i ett enkelt förord ge rättvisa till en sådan tungviktare inom tankeområdet, med hänsyn till djupet, komplexiteten och omfattningen av hans arbete. Icke desto mindre är det en ära att få introducera idéerna hos en högt respekterad och sann bidragsgivare till civilisationens intellektuella skatt.

Uppgiften att presentera professor Dr. Norberto R. Keppe är en utmaning. Grunden till Keppes tänkande är trefaldig: filosofisk, religiös och vetenskaplig. På ett sätt kan dessa tre tankedimensioner sägas skildra Keppes Weltanschauung, det vill säga, världssyn. Som filosof står Keppe definitivt i den sokratiska traditionen. Liksom Sokrates finner Keppe att den filosofiska handlingen inleds med frasen: Känn dig själv. Vårt sökande är efter självidentitet. Denna självidentitet är inte något främmande, ovidkommande eller transcendentalt för den inre kärnan hos ”JAGET”. Immanens och interioritet är självets egenskaper och transcendensens grund.

Om jag skulle kategorisera Keppes filosofi inom en historisk period – med vetskap om att denna klassifikation är begränsad – så skulle jag jämföra honom med Aristoteles. Keppes kunskapsteori överensstämmer exempelvis med Aristoteles i det att den intellektuella processen börjar i sinnena med varseblivningen och sedan stiger upp genom känslorna till intuitionen, medvetenheten och slutligen förnuftet där det möter viljan. Keppe kallar också själen för PSYKE, liksom Aristoteles. Teorin om psyket betecknar metafysiken om SJÄLEN som en livgivande eller animerande agent; och inom ramen för Keppes tänkande förstås termen bäst som drivkraften bakom livet självt. Därtill ser Keppe människans psyke som ett mikrokosmos och ansluter sig till Thomas av Aquinos teori att anima humana est quodammodo omnia, vilket innebär att människans själ är en replika av universums livsformer, fast i miniatyr.

Keppe ger en framträdande plats till religionen i människans liv. Religion har inget ”kulturellt” ursprung; endast våra olika sätt att dyrka är kulturella. Människan är i sitt väsen en ”religiös” varelse. Om det utövas olika liturgiska ceremonier över världen beror det på att religion i första hand är en metafysisk dimension av människans verklighet. Följaktligen finns det en ursprunglig tillbedjan som är naturlig för själen. Att be, att buga sig i vördnad, att ångra sig, är naturliga impulser. Keppe skriver: ”Religion är något inre i människan, inte något socialt”. Det är en otjänst mot patienten att förneka honom rätten att bära med sig sina religiösa erfarenheter till den psykoterapeutiska mottagningen. Freud saknade känslighet när han förlöjligade religionen och kallade den en källa av neuroser. Ändå är vi en civilisation som byggts upp på Guds närvaro och på hans bud. I detta avseende överensstämmer Keppes religiösa känslor med världsberömde Harvard-psykologen Gordon W. Allports analys över religiösa övertygelser. Som en vetenskapsman som har fördjupat sig i det inre av människans personlighet har Keppe en sensibel uppfattning om världen i alla dess aspekter.

​

Keppes vetenskap kan bäst presenteras på tre sätt: 1) Han utvecklar en vetenskaplig syn på människan som ett friskt och moget väsen. Som en följd av hans övertygelse att den mänskliga existensen i grunden är god, vacker och sann, är Keppes vetenskapliga antropologi optimistisk och positiv; till skillnad från den freudianska psykoanalysen som skildrar mänsklig verklighet med defaitistiska förutsägelser. Freud påstod att mänskligheten är sjuk och omogen; och således var bot inget annat än en approximation av objektiv verklighet. Freud definierade aldrig denna objektiva verklighet och inte heller gav han någon norm för dess uppnående. Keppe ser däremot den mänskliga verkligheten som genuint GOD, SANN OCH VACKER i sin essens. Omogenhet eller beteendemässiga funktionsstörningar sker när individen avviker från sitt inre och börjar söka efter självet i det yttre, i en annan verklighet än den hon är. Jag anser att Keppes syn på människans godhet kan tillskrivas det intellektuella inflytande han fått från Thomas av Aquino.

2) Professor Keppe har utvecklat en imponerande och vetenskaplig förklaring om etiologin till beteendemässiga funktionsstörningar. Återigen i enlighet med Aquinos metafysik att ens est verum – verkligheten, den mänskliga verkligheten, är sanningen och att sanningen är verkligheten, veritas est quid est – utvecklar Keppe sin teori om patologin som (i) förnekelse; (ii) utelämnande; och (iii) förvrängning av sanningen och verkligheten. Således skriver han: ”Sjukdom är en attityd av att attackera livet, det är en kamp mot verkligheten, det är en önskan om att förinta all sanning. Psykisk och kroppslig sjukdom är alltid en konsekvens av vår opposition mot det som är verkligt”. Följaktligen består hälsa av att vara i kontakt med livet i vårt inre, medan sjukdom dyker upp när personen söker efter meningen med sitt liv och sitt vara i föremålens eller i andra människors värld. Keppe hävdar att förnekelsen av hälsan framkallar ångest och en känsla av vanmakt, därför att självet blir fullständigt dränkt i en värld som yttrar sig som en kolossal styrkemassa, tillräckligt kraftfull för att tillintetgöra självet. Detta får oss att bli anonyma, en i mängden. Sjukdom är således ett resultat av en medveten önskan att antingen förneka, utelämna eller förvränga sanningen/verkligheten, id quid est, det som är, vilket är den mänskliga verklighetens godhet, skönhet och sanning, storslagen i sitt vardande då den är gjord till avbilden av dess skapare, Gud, den Allsmäktige och fulländade Formgivaren.

I stor likhet med den existentielle filosofen Gabriel Marcel och den wienske grundaren av logoterapi, Viktor E. Frankl, gör Keppe gällande att dagens människa är helt besatt av ANTROPOCENTRISM och TEOMANI, det vill säga en besatt önskan om att bli en gud. Den intellektuella ställningen hos många av strukturalismens anhängare är för övrigt denna. Michel Foucault har exempelvis gått ett steg längre än Nietzsches deklaration att Gud är död och deklarerat människan död. Som svar bekräftar Keppe sin tro på TEOCENTRISM och Människans Godhet.

​

3) För att handskas med de mentala och känslomässiga problem som plågar den moderna människan har Keppe utvecklat flera psykoterapeutiska tekniker. Hans idéer och förebyggande tekniker är bekanta under namnet INTEGRAL PSYKOANALYS. Han tog det här namnet för att påtala det faktum att fastän han lånat några begrepp från den traditionella psykoanalysen så finns det ett behov av att komplementera och fullborda Freuds teknik och teorier med andra, innovativa dylika. Freuds psykoanalytiska tekniker är till viss utsträckning otillräckliga för att bemöta den moderna människans behov, och inte heller är de i samklang med den framväxande och nya bilden av människan. De historiska förhållandena har förändrats sedan Freud. Sålunda, underlaget till människans sjukdom och oförmåga att anpassa sig till den Sanna Verkligheten utgörs av den motverkande AVUNDSJUKAN. Keppe är i fullt samförstånd med Schopenhauer att origo et fons – källan – till vårt svårmod, som yttras i form av neuroser, är VILJAN. Det finns en omättad känsla i människan, orsakad av en otillfredsställd och avundsjuk vilja att bli Gud. Men detta är omöjligt. Människan är ändlig, Gud är Oändlig och Fulländad. Är det möjligt att Nietzsche är ansvarig för det obehag som besvärar vår civilisation? För Keppe är svaret positivt. Avundsjukan att vilja bli Gud orsakar en kedjereaktion av personlighetsupplösning: individen förlorar kontakten med sitt inre och blir alienerad. Psykologisk alienation kommer i tre former: total/partiell förnekelse av verkligheten och av självet, totalt/partiellt utelämnande, samt förvrängning.

​

För att bota patienten kan Keppe krediteras för att ha utvecklat en terapeutisk teknik kallad DIALEKTISK ANALYS, eller ibland Sann Dialektik. I princip utövar doktorn i stil med Sokrates en dialektisk dialog med patienten; doktorn inhämtar genom sokratisk förfrågning svar från patienten som är inbäddade i hans eller hennes omedvetna men som, icke desto mindre, är medvetet förnekade, utelämnade och/eller förvrängda av patienten. Sanningen, slutligen, kommer från klientens egen mun. I detta avseende är Keppes metod av doktor-patient relation anti-freudiansk så till vida att den inte är auktoritär; likaledes skiljer den sig avsevärt från Carl Rogers klientcentrerade terapi och de humanistiska psykologerna. Till skillnad från deras tillvägagångssätt av att vardagligt samtala med patienten för att lära känna dennes bakgrund och situation, håller Keppe, i enlighet med sin syn på orsaken till beteendemässig missanpassning, en sokratisk dialog genom vilken klienten bringas att reflektera över sitt beteende och upptäcka sanningen bakom sina funktionsstörningar.

Keppe kallar denna teknik för INTERIORISERING. Medan han accepterar den sokratiska dialogformen, håller han Platon för fel som menar att livet på jorden är en skugga av en annan värld och att människan på jorden lever i en fantasi. Detta kallar han för INVERSION och falsk dialektik. För att patienten ska bli förmögen att uppnå interiorisering genom att medvetandegöra sin falska, eller platonska, dialektik, arbetar Keppe med patientens inversion. Till exempel, doktorn ber patienten att reflektera (det vill säga interiorisera) över idén att det ligger ett stort positivt värde i fantasin (det vill säga i det som förorsakar hans tillstånd av mentalt och emotionellt lidande) och stort negativt värde i verkligheten. Reflektionen leder patienten till att varsebli ironin i situationen, och av egen önskan och vilja kommer han att föredra verkligheten framför fantasin. Verkligheten framstår i detta skede som en relation med Skaparen; Sankt Augustinus hade således rätt när han utropade: Fecisti nos ad te et cor nostrum inquietum est donec requiescat in te, ”Du har gjort oss till Din avbild och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila hos Dig”.

En av meriterna med professor Keppes psykoanalytiska terapi är att den erkänner den religiösa visdomens förtjänster, fördelar och förverkliganden. Långt innan psykiatriker, psykologer och terapeuter dök upp på scenen i vår civilisation, botade religionen människors känslomässiga och mentala ångest.

​

Jag välkomnar professor Keppes uppfriskande åsikter om människan, verkligheten och mental hälsa. Jag tvivlar inte en sekund på att amerikanska psykologer och filosofer kommer att finna nya idéer hos denna brasilianska psykoanalytiker, och att de kommer att fördjupa sig i hans skatt av insikter och vishet.

Professor Joseph Ghougassian, Ph.D. Grundare och första ordförande på världskongressen i logoterapi i San Diego, Kalifornien, 5 juli 1982 

​

​

​

​

​

"Jag håller helhjärtat med Dr. Keppe om faktorerna som skapar sjukdomar och förhindrar sant tillfrisknande. Om vi anammar den här terapeutiska ansatsen kommer våra familjer och vårt samhälle att uppleva både sundare och lyckligare liv."

Bernie Siegel, M.D. och författare till Love, Medicine and Miracles och Prescriptions for Living